en på miljonen
skulle bara sova över men sen blev jag kvar. tydligen. och nu står plötsligt mina monstreror på fönsterbläcket och jag har en egen krok i hallen och mitt bästa te i hyllan. och jag tänker att ska det verkligen vara så här och halva jag säger nej men andra halvan undrar vad jag menar. för det är ju aldrig som man tänker att det ska vara men när det känns som åh gud vad är det här så måste jag ha gjort någonting rätt, eller hur? oavsett vad som händer sedan.
ju äldre man blir, desto mer förstår man på något sätt att livet inte är ett rakt spår och att det inte finns några riktlinjer för hur man gör. så vi alla försöker figure it out as we go. man vet inte så man prövar.
ibland blir det rätt, ibland blir det fel.
ibland tänker man att vad är poängen med stockholm egentligen och så stannar man ett tag till.