naken i tre veckors lakan

Jag trodde att jag skulle bryta ihop av stress idag, men det gjorde jag inte. Jag låg inte ens på golvet och hyperventilerade med ångest och det är faktiskt ett fantastiskt stort steg för mig, om än inte för mänskligheten. En dag kanske jag kan fungera som en normal människa.
 
Vara normal.
Hur man nu är det.
 
En sådan människa som känner lagom mycket och som inte blir rädd för allt ibland och inte blir totalt orädd för exakt allt ibland. En sådan människa som är glad och ledsen och arg utifrån omständigheterna. En sådan människa som inte behöver tvätta händerna efter varje vidrört dörrhandtag. En sådan människa som kan acceptera saker och inte tycker att småsaker kan vara så himla jobbiga. En sådan människa som kan sitta stilla med ben och fötter.
 
Och det är väl nu det ska komma någon hurtig och käck slutkläm om att det är tur att alla inte är likadana och att det är mer spännande att vara onormal.
Men jag har inte bestämt mig för om det stämmer än.
 
som om  - jonathan johansson
vad två öron klarar - kent
 
två halvor blir en hel tillsammans

tänd eld på dina tankar

Vissa dagar pratar jag i telefon länge länge och skrattar, och vissa dagar lyssnar jag på Håkan Hellström och gråter fast jag egentligen inte har någon anledning. Men det är okej. Det är okej att gråta. Och egentligen så är det ganska bra nu, på många sätt i alla fall, med cirka fyra lektioner kvar på terminen, julen i antågande, en fantastisk nästa helg framför mig, en fantastisk film bakom mig, fina vänner och musik på högsta volym. 
 
Och det är ändå okej att gråta. Av lycka eller sorg eller glädje eller ilska eller ångest eller av inget alls.
 
dom som försvann - kent
 

evighetsmaskinen

 
Saknar att ha den där dreaden hängande från huvudet, men saknar inte alls luggen när den var sådär lång för det var skitjobbigt att alltid få den i ögonen.
 
Ikväll orkade jag följa med till Liseberg och blev vettskrämd av tomtarna och kaninerna (seriöst kaninerna är det läskigaste jag sett i mitt 18-åriga liv) och klappade får och grisar och muttrade elaka saker om barnen bakom deras ryggar. Åkte juke box och radiobilarna och skrek för mycket och skrattade för mycket och åt alldeles för många smakprov av sådant där mjukt bröd som ska föreställa lappländskt. 
 
Men annars är det mesta som det brukar och jag spenderade alldeles för lång tid med att göra exakt ingenting, men det måste få vara okej ibland. Och jag saknar konstant och det är jobbigt men fint också och det är nästan bara en vecka kvar nu.
 
perpetuum mobile - penguin cafe orchestra