gemener

har börjat skriva mer och mer med små bokstäver för att jag tycker om regelbundenheten och det faktum att det är jämlikhet på något sätt. en bokstav blir liksom inte annorlunda för att den står i början av en mening.
 
eller så är det bara för att jag känner mig så liten just nu.
 

ingen annan skulle förstå

det finns få saker som är lika vackra som jonathan johanssons musik och det finns få saker som gör lika ont som när han sjunger att han inte orkar vara rädd mer, att han behöver dig. att man måste bära sin sorg i armarna, man måste härma de som orkar, som fortsätter ändå.
 
stockholm - jonathan johansson
 
och när det finns få saker som hjälper så har mitt enda råd alltid varit att krypa ihop med musiken högt i öronen och bara vänta ut stormen, även när du tror att du kommer dö. jag vet att vi ses.
 
den andra sidan - kent
 
jag kan inte se ditt ansikte det var det jag glömde först

MgMUN

Idag, igår och imorgon är MgMUN på schemat och det innebär att vi tillbringar dagarna med att stödja resolutioner, använda alldeles för invecklade ord för att egentligen känna oss bekväma, diskret prassla med godispapper och ändå försöka vara professionell, lämna in motioner, replikera angående huruvida jämställdheten i Förenade Arabemiraten är relevant i frågan om att undanröja jordens fattigdom och hunger, skicka viktiga och totalt oviktiga lappar, klä oss fancy och tjata ut orden "högt ärade ordförande, delegater och övriga åhörare" tills vi aldrig mer vill ta dem i mun.
 
Det är alldeles för tidiga morgnar och för långa dagar och jag får lätt panik över alla människor i generalförsamlingen och jag är utmattad när jag kommer hem efter skolan, men det är roligt och intressant och jag älskar ju att stå inför människor och tala.
 
 
Som ambassadörer höll jag och Bamik öppningstal igår inför generalförsamlingen och jag älskar allt med det där podiet.