more, give me more

 
I fredags sjöng vi alltså på musikcafét under namnet The Glitter Pingles. Ett tillfälligt namn, kanske jag bör nämna. Men vi var i alla fall extremt bra matchade.
 
Det här var alltså den ofullständiga setlisten. Vi lade till och tog bort några låtar och ritade lite fler stjärnor på den slutgiltiga.

jag kunde andas igen

Ibland får jag för mig att jag ska radera alla mina blogginlägg, för jag tycker inte om dem. Hälften av allt förstår jag bara själv. Det mesta är bara en subjektiv bild av verkligheten och mycket av det är säkert inte ens sant. Eller. Allting är väl relativt i den här relativa världen. Så jag antar att det är upp till varje person att avgöra vad som är sant och vad som inte är sant.
 
Eh. Gillar att jag börjar mitt inlägg med sådana rätt avancerade tankar. Det sätter lite press på mig känner jag nu. Hur ska jag toppa det här? Måste jag börja citera Swedenborg nu?
 
En sista grej. Får typ prestationsångest när folk säger "Ha det bra!" TÄNK OM JAG RÅKAR HA DET DÅLIGT DÅ vad ska jag göra då? "Jaha nej jag råkade ljuga för dig förra gången vi sågs, har haft det jättedåligt FÖRLÅT"
 
 

och alla färger kom tillbaks igen

Jag fattar inte ens att det är lördag redan. Det hade kunnat vara torsdag. Ja. Torsdag känns som en rimlig dag idag. Inte för att jag klagar eller så. Jag förstår bara inte vad som hände med den här veckan. Jag förstår aldrig sådant. Varje dag är evighetslång men varje kväll inser man att om sisådär sex-sju timmar är det morgon igen och undrar hur jag lyckades fylla alla passerade timmar.
 
Känns som att inga känslor får plats utom ångest. Det är den enda känslan som tränger igenom, liksom. Den enda som stannar kvar längre än något ögonblick. Annars är jag nog mest ihålig. Lite ekande. Som att det ekar inuti mig när jag skrattar, pratar, skriker.
 
Men det är okej. Jag lever, eller hur?
 
 
Ville verkligen ha en bild där jag skrattar men jag hittade ingen så nu får ni väl nöja er med ett litet leende.