even better than the real thing

jag har börjat göra dreadlocks i håret och jag vet inte vad ni tycker om det men jag trivs och det är väl huvudsaken. det svartvita filtret gör såklart att bilderna blir even better than the real thing. eller är det bara för att jag lyssnar på jonathan johansson alldeles för mycket?
 
det är svårt att älska bara lite grann när man kan vara totalt besatt. som jag och jonathan johansson, jag och kent. etc. 
 

familjesången

vi är arton dagar in på det nya året och hittills tycker jag att det mesta har varit som det alltid har varit. förutom den lilla siffran i slutet på framsidan på kalendern.
 
min familj firade en andra julafton i lördags, med julklappar och gröt. och även om de presenter jag gav bort var sämst så var det ändå roligt för vi kunde skämta om att elias fick ytterligare en grytlapp, att våra improviserade rim var som hämtade från dikter skrivna av mina högstadiebarn, att timothy blev lika glad för ett dra på-lakan som jag blev trots att det var jag och inte han som fick det. vi diskuterade vid vilken tidpunkt det är lämpligt att kasta ut julgranen och kom fram till att det är någon gång runt påsk.
 
min familj är kul på det sättet, att vi kan diskutera saker med hetta ena stunden, för att sjunga familjesången i nästa. (ja, vi har en familjesång. texten är "vi är en bra familj, vi har det roligt tillsammans". sjung med varierande tema och en mängd olika improviserade stämmor.)
 

april 2015

jag var i växjö en hel del och såg she past away, men skymtade även far & son på det trånga dansgolvet, hopkrupna i ett hörn.  de hade en märklig diskussion med mina vänner men jag sa aldrig hej.
 
för det mesta grät jag, åt godis eller drack té. detta förändrade sig naturligtvis inte under årets gång och är fortfarande hur jag spenderar det mesta av min tid.
 
med jolina, mamma och vitsippor hade vi kak-kalas. 
 
vi släppte trailern till cyklon och började öva i assbergssalen. det blev långa, hårda dagar. men det var också så fantastiskt roligt.
 
hela föreställningen och skapandet av den fick mig att tänka mycket på hur sjukt det är egentligen, att våra kroppar betraktas som utställningsföremål som ska bedömas och betygsättas.
 
sist men inte minst var jag och timothy på pustervik och såg finaste finaste finaste jonathan johansson.
 
 
det är också värt att nämna att jag blev så extremt stolt över trailern och ansåg mig själv vara världens mest framstående konstnär i flera dagar.
det kallas hybris