det där vi mörkar

De senaste dagarna har jag funderat mycket på det där med mental ohälsa, och hur tabubelagt det fortfarande är. Hur svårt det är att hantera i sociala situationer. Hur folk kan prata om brutna ben och blindtarmsoperationer och tandställning, men inte om psykologer, depression eller bulimi. Och jag önskar att det inte vore så stor skillnad på att diskutera gips och ångestdämpande. Båda är hjälpmedel för att bli frisk, eller hur?
 
Samtidigt vet jag att det är så mycket känsligare med sådant som ingen kan se, sådant som finns inuti huvudet istället för utanpå kroppen, just för att det är så personligt. Men det är också en stor del av problemet. Att det är någonting som man inte får fråga om, prata om, låta synas. 
 
Som det faktum att självskadebeteende inte får nämnas. Ingen vågar prata om det på riktigt. Man kan skämta om det, eftersom det tas för givet att ingen i ens vänskapskrets till exempel skulle skära sig. Själva orden "skära sig" är så extremt laddade att de knappt kan sägas. Ändå är självdestruktivitet av olika slag inget ovanligt, speciellt inte hos ungdomar.
 
Det är som att det jobbiga försvinner om man inte pratar om det. Men statistiken säger att så inte är fallet, och därför tänker jag att det behövs en förändring. Att vi slutar mörka psykisk ohälsa och börjar behandla det mer som fysisk ohälsa, att vi vågar fråga "Hur mår du egentligen?" och vågar ge ärliga svar. Men också att vi slutar fråga av bara vana, så att det slutar vara något man slänger ur sig som en hälsningsfras utan att egentligen vilja veta.
 
 

att vara perfekt

Blir så arg ibland, på världen. På att den dag efter dag, varje minut, matar oss med att vi måste vara perfekta. Att vi aldrig är tillräckligt bra. Att vi aldrig räcker till. Att det inte räcker att vara den man är. Jag blir så arg på att så många människor lever med "sanningen" att deras värde ligger i vad de presterar, som om vi måste göra någonting, eller vara någonting för att förtjäna att leva.
 
En gång sa en av mina vänner ungefär: Hur kan någon tycka om en om det inte finns något att tycka om? och det uttrycker så sjukt bra hur vi ser på oss själva.Vi måste ha något speciellt för att kunna bli älskade. 
 
Det här är förmodligen en av de största lögnerna vi lever med, men just eftersom vi lever med den - i den - så blir det till en sanning. Känslan av att man måste förtjäna kärlek för att få den, blir till en sanning när man möter den varje dag. Men det är en lögn, okej?
 
Det finns ingenting vi kan göra för att bli mer älskade. Det finns inget sätt att göra sig förtjänt av det. Gud älskar oss inifrån och ut, mer än vi någonsin kan förstå. Och nej, vi har inte förtjänat det. Vi är inte perfekta på det sättet. Men i hans ögon är det som att alla våra brister och fel bara försvinner, och han ser oss som fullkomliga. Vi är skapade till hans avbild, avbilder av något fulländat och perfekt.
 
Jag tror att det här är något att kämpa med varje dag. Att lära sig att strunta i prestationer, att lära sig att bara vara. Och jag tror att det är något vi måste förändra i samhället - pressen att ständigt prestera mera. Våga vägra vara perfekt.
 
"Allt är skönt hos dig, min älskade, hos dig finns ingen brist." - Höga visan 4:7
 
 
Ursäkta, nu ska jag lägga mig ner och titta på Pokémon och bara vara perfekt.
 

äpple och kanel

Sitter på ett tåg med Ed Sheeran i öronen, på väg till någon jag saknar. Äter äpple och kanel-bulle till mitt äpple och kanel-te.

Tror inte livet blir bättre än så här, på riktigt.