ansiktet skrattande, visst, varför inte
Lyssnar mycket på Jonathan Johansson, Kent och Johan Heltne, som det är ibland när jag inte riktigt är tillräckligt stabil för att kunna lyssna på något nytt eller bara vill känna att munnen formar orden utan att jag ens behöver tänka dem.
Cyklon har premiär om tio dagar och jag och Hanna tränar i stort sett varje dag och det blir bättre och bättre och när vi för första gången stod på scenen och kunde pröva scenerna på riktigt, kändes det verkligt på något sätt. Att vi kommer stå där med publik och öronbedövande musik, och skrika rakt ut och kasta saker omkring oss och klättra och springa och dansa och försöka berätta historier som ingen annan berättar, om dolda känslor och tankar från de liv som vi inte låtsas om.
Och jag vet att det inte kommer förändra världen, men jag vill så gärna att någon ska bli berörd och att någon ska förstå lite mer, och att någon ska gå därifrån och våga vara lite mer öppen med sin psykiska ohälsa.
