ansiktet skrattande, visst, varför inte

Lyssnar mycket på Jonathan Johansson, Kent och Johan Heltne, som det är ibland när jag inte riktigt är tillräckligt stabil för att kunna lyssna på något nytt eller bara vill känna att munnen formar orden utan att jag ens behöver tänka dem.
 
Cyklon har premiär om tio dagar och jag och Hanna tränar i stort sett varje dag och det blir bättre och bättre och när vi för första gången stod på scenen och kunde pröva scenerna på riktigt, kändes det verkligt på något sätt. Att vi kommer stå där med publik och öronbedövande musik, och skrika rakt ut och kasta saker omkring oss och klättra och springa och dansa och försöka berätta historier som ingen annan berättar, om dolda känslor och tankar från de liv som vi inte låtsas om.
 
Och jag vet att det inte kommer förändra världen, men jag vill så gärna att någon ska bli berörd och att någon ska förstå lite mer, och att någon ska gå därifrån och våga vara lite mer öppen med sin psykiska ohälsa.
 
ingenting är så lätt att säga som jag älskar dig - johan heltne
 

rädd

Jag saknar så himla mycket nu för tiden och det är väldigt jobbigt ibland, att vakna ensam på morgonen. Det är alltid jobbigt så klart, att somna och vakna ensam eftersom jag hatar att sova ensam, men speciellt jobbigt blir det när man vet hur det känns att höra någon annans andetag när man vaknar mitt i natten och är rädd. Hur det är att bara kunna vända sig om och se hans ansikte och röra hans hud och veta att man inte är så ensam längre.
 
Och att veta att man inte behöver vara så rädd längre.
 
dålig stjärna (min bff i berlin) - jonathan johansson
saknaden - gustaf spetz

vad som helst som får mitt blod att koka

Ebba var här igår och sov över och vi dansade mycket och pratade ännu mer och jag tror att vi behövde den här natten, allt från cigaretterna i busskuren till ostsmörgåsarna i mörkret. Och när vi låg på mage på golvet och lyssnade på Kent så saknades egentligen bara en sak och det är skönt att känna så ibland.
 
För övrigt var jag på Pustervik i torsdags och jag och Timothy såg Jonathan Johansson och jag var nära att sprängas av känslor redan under första låten, då Jonathan stod precis framför mig, sjöng att stromboli brinner, såg mig i ögonen och pekade rakt på mig. Senare under konserten möttes våra händer och jag kände att med vardera hand på någon som betyder så mycket för mig så är det nog så nära man kommer perfekt.
 
Fem nätter på knä sa han och sedan berättade han att han står på scen för att han varit alldeles för förälskad och att det nog stämmer in på alla musiker egentligen. Sedan sjöng han Du kommer krossa och jag grät lite för att det är så svårt att hantera den där känslan.