rabiat
känt mig modlös länge. över faktumet att mitt kön gör mig mindre värd. att min kropp aldrig får vara min utan på något sätt alltid tillhör män, på ett eller annat sätt, trots att jag varit så förskonad från traumatiserande upplevelser som drabbar många andra kvinnor.
känt mig liten, maktlös inför en värld där jag är en droppe i havet och där maktpositionerna innehas av människor som aldrig vill lämna ifrån sig den. en värld där ett kön anser sig stå över alla andra, och vill att det ska fortsätta vara så.
känner mig snarare arg nu. så där hemskt rabiat, otrevlig, aggressiv, extrem, manshatande feminist. arg för oförståelsen, men nästan argare på oviljan att förstå, och kanske argast på förståelse kombinerat med en ovilja att hjälpa, förändra, förbättra.
få saker är så genuint ruttna och frånstötande egenskaper som den att trots insikt, medel och mål vägra lyfta ett finger om det innebär någon som helst smärre obekvämhet för en själv. har svårt att greppa att män fortsätter att sparka på de utsatta och förtryckta, vägrar lyssna de som skriker i ilska och förtvivlan över att se sina systrar bli bortgifta, våldtagna, köpta, stympade, misshandlade, trakasserade, förminskade, dödade.
känner mig arg. vill slåss. för mina systrar. de som i hela världen aldrig någonsin fått känna sig som människor utan alltid alltid alltid som kvinnor.
skällsordet kvinna. vilket ord. och vilken dödsdom att födas med det ordet stämplat över sin kropp.