Love is all from what I've heard

 
Ååh, det har varit så fruktansvärt underbart under helgen, jag vill inte att den ska ta slut. 18-årsfester och lovsångsmässor, och såklart "skåningarna" (det vill säga Alfred och Filip...) och alla vänner - varför kan det inte bara vara så för alltid? 
 
Ibland reflekterar jag över hur ovanligt det måste vara med en 18-årsfest utan alkohol över huvud taget. Det känns bra, ändå. så o-mainstream det blir. Och så sjukt roligt så att jag dör. Till exempel: Hittade mina drömskor. Frågar en random tjej om hon vet vems det är. Hon säger att det är hennes - och det visar sig vara min skostorlek OCH hon köpte dem för 45 :- på en loppis. Osannolikheten är nästan för stor. 
Nelly och jag var sjukt sociala. Affe och Filip var sjukt sjuka. MEN, naturligtvis på ett bra sätt. Vi kom också fram till att det kan vara dåligt att vara bra, beroende på hur man definierar "bra", att man kan vara ful på ett bra sätt och många fler saker. 
 
Försöker ta bort sorgligheten genom att lyssna på Babel. Det går sådär. Men Mumford and Sons är riktigt, riktigt bra.