det där vi mörkar
De senaste dagarna har jag funderat mycket på det där med mental ohälsa, och hur tabubelagt det fortfarande är. Hur svårt det är att hantera i sociala situationer. Hur folk kan prata om brutna ben och blindtarmsoperationer och tandställning, men inte om psykologer, depression eller bulimi. Och jag önskar att det inte vore så stor skillnad på att diskutera gips och ångestdämpande. Båda är hjälpmedel för att bli frisk, eller hur?
Samtidigt vet jag att det är så mycket känsligare med sådant som ingen kan se, sådant som finns inuti huvudet istället för utanpå kroppen, just för att det är så personligt. Men det är också en stor del av problemet. Att det är någonting som man inte får fråga om, prata om, låta synas.
Som det faktum att självskadebeteende inte får nämnas. Ingen vågar prata om det på riktigt. Man kan skämta om det, eftersom det tas för givet att ingen i ens vänskapskrets till exempel skulle skära sig. Själva orden "skära sig" är så extremt laddade att de knappt kan sägas. Ändå är självdestruktivitet av olika slag inget ovanligt, speciellt inte hos ungdomar.
Det är som att det jobbiga försvinner om man inte pratar om det. Men statistiken säger att så inte är fallet, och därför tänker jag att det behövs en förändring. Att vi slutar mörka psykisk ohälsa och börjar behandla det mer som fysisk ohälsa, att vi vågar fråga "Hur mår du egentligen?" och vågar ge ärliga svar. Men också att vi slutar fråga av bara vana, så att det slutar vara något man slänger ur sig som en hälsningsfras utan att egentligen vilja veta.
