Vad kommer hända?
Okej, vad har jag nu tänkt på? Ett mycket svårt ämne, nämligen döden. Låter det dramatiskt? Det är det inte, jag lovar! Jag har bara tänkt lite och måste få dela med mig. Det är trots allt min blogg.
Jag vet egentligen inte var jag ska börja, så jag drar upp Kristendomen först. Enligt mina ringa kunskaper inom detta ämne tror man att efter döden döms man av Gud och blir det till ens fördel kan man dra till himlen, annars åt det varmare stället långt ner. Jag har absolut inget emot denna vision, men det jag undrar är hur himlen i sådana fall skulle te sig. Det är svårt att förklara, men jag ska försöka.
Om himlen är, som många verkar föreställa sig det, en perfekt plats utan oro och bekymmer, hur skulle det i sådana fall gå ihop med den humana naturen? Människor har olika behov, även om de fysiska skulle försvinna (typ gå på toa och äta) har vi fortfarande sociala och mentala behov. Jag tror att alla människor har ett behov av att känna sig viktiga och, faktiskt, bättre än andra. Ingen vill känna att den inte fyller något syfte, egentligen vill nog alla ha något viktigt att göra (även om vissa inte vill anstränga sig alltför mycket...). Dessutom mår folk bra av att känna sig snälla, har man gjort något schysst mot någon, tröstat om den är ledsen eller försvarat en person som blir retad, då känns det helt enkelt bra.
Det är en viktig känsla som driver oss att göra bra saker. Men i himlen kan det väl aldrig finnas något ont? Något som tvingar oss att vara snälla, och alla där är väl snälla? Skulle man inte bli trött på det? Om man är där i all evighet?
Sedan är det fler saker. I himlen behöver man väl inte sova? Och är inte det skönaste som finns att sova ut en hel natt och vakna pigg och utsövd medan solen skiner in genom fönstret och hela världen verkar vänta på dig? Och om man kan sova i himlen, skulle man då vilja det? Om man inte behöver anstränga sig, kommer man kunna njuta av "välförtjänt" sömn? Nej. På grund av det här (det här var bara ett enda exempel av tusen) vill jag inte tänka mig himlen som en plats där allt är underbart och man inte behöver göra någonting. Om man aldrig betalar räkningar, kan man vara glad att vara av med dem? Är man aldrig sjuk, kan man njuta av att bli frisk?
Dessutom, jag hade kanske varit glad att vara av med vissa personer (nu syftar jag på vissa mycket irriterande pesoner i min klass) men de har ändå, i alla fall just nu, en plats i mitt liv och det hade inte varit lika underbart utan dem.
Förutom det här är egentligen bara tanken på helvetet knäppt. Jag kan förstå att man vill ha något avskräckande för att bete sig bra, men tänk om en person man älskar kommer dit och man själv inte? Skulle Gud vara så grym? Och hur räknas synder? Om man verkligen ångrar sig, av hela sitt hjärta och kan erkänna det, får man komma in till himlen då? Eller ska man tänka som Judendomen, att det bara finns en himmel och inte ett helvete? Fast Usama Bin Ladin, eller Hitler, vill man ha dessa i himlen? (Nu vet jag inte så mycket om Judendomen, de kanske har tänkt sig att de onda får stanna på jorden eller något?).
Idén med himlen är jag alltså något skeptisk till, fast det är egentligen fel ord. Jag tänker mycket på det, bara. Skeptisk låter som om jag hatar det. Men det kan också vara så att himlen är något som övergår vårt förstånd, som många andra saker, och att vi har tänkt oss det som ett perfekt paradis för att det låter underbart och vi inte kan förstå något ännu bättre, något gudomligt?
Då tycker jag att Daoismen har en mycket viktig poäng. De menar att det måste finnas balans mellan allt, kvinnor och män, kul och tråkigt, till och med ondska menar de måste finnas i ett visst mått. Vilket jag har varit snabb att ta till mig för jag tror att det måste finnas. Här finns även en annan sak jag vill ta upp, men det får jag göra en annan gång och det handlar om balans i bekymmer.
Och trots att min ömma broder fördömer den teorin tror jag att det finns en viss risk/chans att återfödas. Varför skulle det vara otänkbart? Vissa människor, till exempel Anne Frank som dog i tyfus i ett koncentrationslägert under Förintelsen vid sexton års ålder efter tre år instängd i ett hus, har haft ett så hemskt liv att de helt enkelt förtjänar ett till. Jag vill återfödas! Jag vill leva igen!
I sådana fall vill jag antingen leva om mitt liv, som Daphne Petrén fast med andra förutsättningar och få göra andra val i livet. Vad hade hänt om jag istället bott i Frankrike? Annars kan jag tänka mig att leva ett helt nytt och se vad som händer.
Nu kommer vi in på mycket komplicerade saker. Existerar tiden? Tänk om det i själva verket finns tidsdimensioner som existerar sida vid sida och där händer samma sak om och om igen? De skulle kanske bara representera en sekund, men å andra sidan kanske ett helt liv. Detta har jag dock inte tänkt så mycket på, får väl göra det.
Jag har också tänkt att vi kanske får det som vi har tänkt oss, så alla ateister får det bara svart som de tror, hinduerna reikarneras eller kommer till Nirvana, kristna till himlen och så vidare. Då är det roligare att tänka hur man skulle vilja ha det.
Hur jag än funderar tror jag ändå att den enda plats som skulle kunna vara himlen är Jorden, att den är här och nu. Egentligen har vi alla det så otroligt bra, i alla fall jag, och yin och yang är i balans. Det finns så mycket elände, men vi har själva skapat det och å andra sidan finns det så mycket gott och underbart! Även om jag fick valet tror jag inte jag hade velat lämna Jorden, inte ens för något bättre.
Herregud, jag har använt fler frågetecken än punkter nu. Dags att sluta! Och ändå finns det så mycket mer att säga!! Skulle kunna skriva dubbelt så mycket och ändå inte få ur mig allt.
Avslutningsvis vill jag länka till en underbar sång som uttrycker precis vad jag vill säga nu - I won't worry my life away. Om jag tillbringar livet med att tänka på döden kommer jag inte att ha någon nytta av det.
Jason Mraz - The Remedy
/Psykopaten
P.S. Jag förstår om ni tror att jag bara tänker och aldrig gör något annat, men det gör jag faktiskt!