såpbubblor

utmanade mig själv igår kväll. jackan matchade inte skorna. skorna matchade inte byxorna. byxorna matchade inte jackan. men gick ändå ut på promenad utan att byta om. i fotriktiga skor och en praktisk jacka trots att det var fult. det var svårt trots att klockan var närmare elva på kvällen och ingen var ute för att se mig. men jag gjorde det. lyckades till och med glömma bort det lite. tror det är viktigt att få vara ful ibland för att påminna sig själv om att utseendet inte är viktigast.

 

idag är jag fin.

 

klappar om min lite svullna mensmage och tittar på mina håriga ben med fascination och tacksamhet över att min kropp fungerar som den ska. producerar hår som värmer och skyddar huden. blöder som ett tecken på att jag är tillräckligt frisk för att få barn (och det är ganska fint att veta när man i perioder inte haft mens på grund av en utsvulten kropp). hjärtat som pumpar blodet runt i min kropp och lungorna som syresätter det. nerverna som talar om för min hjärna när något är skadligt. levern som renar mig från gifter. skelettet som håller mig uppe. musklerna som gör att jag kan lyfta och bära och krama och äta och springa. fötterna som håller mig stadigt på jorden. fingrarna och tummarna som greppar, som kan beröra lätt av kärlek eller slå hårt i ilska. ögonen som jag kan läsa med, öronen som jag kan höra med. flimmerhåren i halsen som transporterar bort farliga partiklar. hormonkörtlarna som reglerar ämnesomsättning och hormonhalter i kroppen. huden som suger upp solen och omvandlar det till d-vitamin och som skyddar mitt kött. ögonfransarna och ögonlocken, som håller mina ögon rena och fångar snöflingor. hjärnan som innehåller alla mina tankar känslor drömmar, och mycket mer.

 

min kropp är bra för att den fungerar och gör allt den kan för att jag ska leva. det är fint. att alla celler i min kropp samverkar och ägnar hela sina liv åt mitt liv.