ytligt
ni vet, många klagar på att tjejer är ytliga. säger att vi bryr oss för mycket om vårt utseende, lägger för mycket tid och pengar på kläder och smink och att vi dessutom alltid vill ha bekräftelse och frågar hur vi ser ut. jag vet att jag själv är väldigt ytlig på många sätt. men vet ni? det är inte så jävla konstigt.
från det att vi föddes, med en livmoder, så har samhället, media och alla runt oss fokuserat på vårt utseende. små flickor beskrivs utifrån sitt utseende och kallas söta, fina, gulliga. små pojkar beskrivs utifrån personlighet och egenskaper, och kallas starka och tuffa. när killar ramlar och slår sig säger vi "äsch det var inte så farligt, res dig upp, det är ingen fara, du är en tuff kille". när tjejer ramlar och slår sig säger vi "här får du ett rosa plåster, lilla gumman, sätt dig en stund". vi ser filmer och reklamer och bilder där kvinnornas utseende alltid är perfekt oavsett om de är mitt i en zombiepokalyps, städar köket eller sover. och visst, männen är också ofta snygga och unga, men jämför en tidningsartikel om en man och en med en kvinna. oavsett om kvinnan är atlet, bankdirektör eller byggarbetare måste hon ha smink och snygga kläder. männen kan däremot vara gamla, tunnhåriga, vårtiga och tjocka utan att för den skull behöva sminka över sina brister. deras utseende kommenteras heller inte på samma sätt.
vi lär oss från barnsben att för oss som kvinnor är ens viktigaste tillgång utseendet. vi lägger hela vårt värde i hur vi ser ut, våra kroppar och ansikten, därför att vi hör, ser och märker att det är det enda som ger oss ett värde. kvinnors kroppar ses som ett skönhetsobjekt som är till för att vara vackert att se på. jag har så många gånger hört män (och kvinnor) kommentera kvinnliga tyngdlyftares utseende, men manliga tyngdlyftares prestationer. som kvinna är din största plikt att se till att din kropp är vacker, inte att den är funktionell eller stark eller klarar av det du vill klara av.
det finns hur många exempel som helst på det här.
det är ingen slump att kvinnor lägger så otroligt mycket tid och pengar på smink, hår- och hudprodukter, kläder, nyttig mat, träning, etc. det är ingen slump att vi lär oss vilken vinkel vi ska ta snygga selfies ur, eller att vi lär oss att stå med benen på ett visst sätt för att få thigh gap. herregud. jag kan inte prata med människor utan att tänka på att stå rätt för att se smal ut och om mitt ansikte syns från en snygg vinkel. jag kan inte gå runt ensam i min egen lägenhet i fula kläder för att det är så viktigt för mig att alltid alltid alltid vara snygg.
så. vi shameas för att vi är fula, att vi inte bryr oss tillräckligt mycket om vårt utseende och blir påhoppade för att vi är tjocka. men vi shameas också för att vi är ytliga, har för mycket smink, bryr oss för mycket om vårt utseende. vi ska vara vackra, söta, snygga, fina, smala, kurviga men samtidigt inte anstränga oss för att vara vackra, söta, snygga, fina, smala, kurviga. utom om vi inte är det naturligt! då ska vi ändra på oss, men lagom mycket, så att det inte syns, så att det verkar naturligt.
det går inte att göra rätt.
jag är så trött på att först indoktrineras med att mitt värde ligger i min kropp, och sedan bli anklagad för att vara ytlig. och jag är trött på att få komplimanger bara för mitt utseende, när jag är så mycket mer än en kropp. min hjärna, mina tankar känslor drömmar, är det som är vackert med mig. det är det som är fint. det är det som är jag. det är det som borde vara det viktigaste. och det är samma sak med er. ni är vackra för att ni är de ni är, för att era tankar känslor drömmar är unika för er, för att ni är intelligenta roliga sörjande skrattande pratande tysta tänkande kännande drömmande människor.
