såpbubblor

inget kan beskriva kärlek - och avsaknad av kärlek - på samma sätt som kent och känslan av att stå maktlös inför den, kraften i rörelsen. inget kan beskriva det som kent, hur det kan vara så obegripligt stort och ingen har någonsin sjungit stanna hos mig med sådan desperation som jocke och ingen har någonsin viskat på nära håll och som han. och jag tror att ibland är det bara han och jag och gud som riktigt förstår hur obevekligt kärlek är. hur utlämnande och uttömmande det kan vara.

 

och det gäller liksom inte bara kärlek som kär-kärlek, utan mellan vänner och familj också.

kanske framförallt kärleken till gud, för att det är i hans död som vi på något sätt ser hur sårbar kärlek gör oss, hur blodigt och smärtsamt och genomträngande det är.

 

ibland får man en chock och inser sådant där och då måste man ibland bara lägga sig ner på sängen en stund och andas.