såpbubblor

Ibland tänker jag tillbaka på förra året och på hur mycket jag tränade då jämfört med nu. Och så ser jag reklamer om stegräknare och läser tidningsrubriker om effektivast viktnedgång och på skärmen flimrar träningsbloggar förbi med tips om hälsosammare mat och proteinshakes. Före- och efter-bilder.

 

Då blir det så lätt att jag ställer mig framför spegeln i hallen och tittar på min kropp och tänker att den inte duger som den är. Och då blir det så lätt att jag tänker på förra hösten, när jag tränade tio gånger i veckan och ändå ständigt försökte pressa in fler träningspass. När jag fick panik för att jag sprang milen för långsamt, för att jag inte orkade göra mitt bästa, för att jag inte var bra nog.

 

Till slut är man aldrig bra nog, hur mycket man än försöker.

Till slut är man aldrig nöjd, hur hårt man än pressar sig.

 

Så jag försöker se på mig och acceptera att det inte är dåligt att jag ser ut som jag gör. Att jag inte måste pressa mig hela tiden. Att det är okej att inte vara i superform konstant under sitt liv. Att det är bra med träning men bara till en viss gräns och att man ibland måste fokusera på annat för att få hjärtat att slå i ett normalt tempo.