two hands longing for each others warmth
min systemkamera är död och min mobil har aldrig velat synka med min dator men jag har i alla fall alltid mina selfies att leva på. så, jag ger er två dagar då mina outfits varit on point även om bomberjackan är för varm och även om jag aldrig är så fashion som jag vill vara.
de senaste dagarna har i stort sett bestått av endast teater. det har varit övning, genrep, premiär och en andra föreställning idag. jag har nog inte skrivit så mycket om det men det är i alla fall ett bygdespel som min moster har satt upp, i lerbäcksbyn. med tre små barn i hälarna har vi dansat på scen, ätit vinbär i pauserna och vant oss vid att aldrig dua någon.
och det känns lite som att leva på artonhundratalet, när jag ser mig själv i spegeln med kängorna, blusen och den långa kjolen, och jag tänker på hur mycket som har förändrats. till det bättre och till det sämre.