Jag glömde vem jag var

 
Jag har verkligen lust att skriva något intressant och filosofiskt just nu, men mitt huvud är rätt blankt. Och då blir det inte bra. 
 
Dock kan jag meddela att vi hade en lagom-filosofisk diskussion över lunch. Först den där gamla vanliga om olika färger och att vi kanske ser dem olika fast vi kallar dem samma sak... men den tanken är gammal nu ;) så jag tycker inte den är så intressant längre. Dock kom vi in på lite andra saker, som hur man alltid är påväg någonstans. 
 
Det tänkte jag på när jag åkte till Emy. Man åker aldrig någonstans för att få resan. Man längtar bara tills man är framme. Och i livet är man också alltid påväg någonstans. Jag gick i grundskolan för att få börja gymnasiet, jag går gymnasiet för att kunna plugga på högskola. Och även om man ibland kan luta sig tillbaka och vara nöjd med det man har, är det aldrig perfekt. Du har en inlämning att skriva, du borde städa, det finns alltid något att göra. Man blir aldrig klar, inte på riktigt. Det är också en resa, och man jobbar på för att bli klar. 
 
Jättekonstigt. Vi borde göra som buddhisterna. Sätta oss ner under ett träd och vara HÄR, vara här på riktigt och inte här med kroppen och någon annanstans i tankarna. Inte planera för framtiden. Bara sitta, bara vara, stanna på en plats och vara där med allt man har. Inte längta bort eller planera. Sitta. Vara. Tänka. 
 
 
Mys på er.