såpbubblor

Hej! Daphne har bett mig att gästblogga då hon är på Liseberg med Daniella. Vi får väl hoppas att dem har kul?
Iallafall, det är jag som är Emy. Jag har gästbloggat >> här << tidigare. Då berättade jag mestadels hur Daphne var som person och hur mycket jag tyckte om henne. Det blir kanske något liknande idag, eller tja... Vi får se. Jag bara skriver. Då kör vi.

Det är snart ett år sedan jag flyttade. Snart ett år sedan vi fick reda på att jag inte skulle gå på Montessori längre. Det var nog tre dagar innan skolavslutningen som det blev bestämt, helt plötsligt hade jag tre dagar på mig att vara med mina vänner, för under sommarlovet skulle vi flytta. Jag var helt förtvivlad, men jag trodde inte riktigt på det. Jag inbillade mig själv att vi skulle flytta "hem" igen, och att jag skulle vara Daphnes klasskamrat ända tills gymnasiumet. Det blev inte så. Tiden gick och helt plötsligt skulle skolan börja, Montessori fortsatte utan mig och jag kunde inte riktigt acceptera det, men när jag började på Stöpenskolan inbillade jag mig fortfarande att jag skulle flytta "hem". Det blev inte så då heller. Tiden gick och jag gick från ledsen till glad, vissa dagar kändes allt fruktansvärt orättvist medan andra dagar var helt underbara. Det är nu när jag börjat umgås med Johanna som jag verkligen trivs. Jag tycker om personen som jag blivit, trots att jag fortfarande har mina dåliga stunder.
 
Nu ska jag inte ljuga, när Daniella började på Montessori var jag avundsjuk. Hon var så mycket bättre än mig, iallafall var det så det framgick. Alla sa till mig att vi skulle hålla kontakten och att ingen kunde ersätta mig. Tomma ord, knappt någon pratar med mig och Daniella har absolut tagit "min plats". Det är inte det som gör mig ledsen, det som sårar mig är att dem lovade att det skulle bli på ett sätt men inte höll sina löften. Jag kanske också borde ringa någon gång, men jag vill inte störa. Vår tid är förbi. Vi hade våra år, nu är det Daniellas tur. Jag älskar Daniella, hon är en underbar flicka, men det känns ändå lite tufft ibland. Att se Daphne och Daniella tycka så mycket om varandra och veta att det kunde varit jag. Jag tvivlar inte på min & Daphnes vänskap, jag vet att vi kommer hålla ihop, men jag tvivlar på min vänskap med dem andra på Montessori. Jag börjar tro att dem glömt mig, men jag har nya vänner och klarar mig alltid. Jag kommer alltid älska det vi hade just då. Jag kommer alltid sakna den känslan att vara med mitt i smeten. Men nu, nu spelar det väl egentligen ingen roll?
Jag tror inte att Daphne riktigt vet hur det kändes den gången hon valde att åka med Daniella hem, istället för att vara kvar med mig och njuta av den tid vi hade tillsammans. Jag blev faktiskt sårad, men kanske är det bara att gilla läget. Det är så det är nu. Dag & Daggmar är borta, det kommer aldrig bli riktigt så igen. Det är Daphne & Daniella som gäller nu. Nu kanske det låter som om Daphne inte får ha några andra vänner, men det är absolut inte så jag menar. Jag är riktigt glad över att hon funnit en så bra vän som Daniella. Jag vill inte se henne ensam. Hon är värd så mycket mer. Jag har mina nya vänner, hon har sina. Punkt.

Nu idag kan jag knappt tro att tiden gått så fort, jag kan inte heller tro att jag ville bo kvar där. No offense, men när jag tänker tillbaka var man "fast" i sin roll och kunde inte utvecklas. Jag var en riktig tönt då, seriöst. Alla var riktiga töntar. Nu vill jag inte alls "hem" igen. Jag har det bättre nu. Montessori var dålig, och man kunde inte komma ur från sin roll.

Det får räcka såhär. Det finns så mycket mer att skriva, så mycket mer jag vill få ut.
Jag hoppas inte ni misstolkar min text nu. Jag älskar människorna på Montessori. Jag älskar Daphne och jag älskar att hon har funnit Daniella.
Men jag är glad att jag inte går där längre. Jag är borta, jag har ett nytt liv. Jag tycker faktiskt om det.

/Emy.